Om en mamma eller en pappa har ett problem med sitt barn och om hen vågar att prata om det så tar det säkert inte länge innan hen får höra: Du måste sätta gränser! Barn behöver gränser! Med det menar dom, som säger det, att man måste bestämma hur det ska vara och om barnet inte lyda, får man sätta konsekvenser, eller straff, hur man sa förr i tiden.

Det tror jag inte på. Jag tror t.o.m. att det inte hjälper om man vill ha en förändring på lång sikt.

Vi alla, oberoende ålder, sex, religion eller nationalitet, har redan ”färdig inbyggda” gränser. Man förstår vad jag menar om man tänker på en situation, då en annan person inte respekterade eller inte visste om våra gränser och överskred dom. Vi känner det genast. Emotionell och kroppslig. Det kan kännas som ett slag med knuten näve i mage, eller så vill man genast ta ett eller två steg bakåt, man blir arg, överraskad eller ledsen, och reaktionen kan bli som en reflexmässig impuls.

Sina egna gränser finns redan med från första början, dvs. redan som spädbarn.

Vad händer då, om ett barn gör nånting som en vuxen inte vill och sen kommer den där vuxen och vill sätta sina egna gränser på eller runt eller inuti barnets redan bestående gränser?

För det första är det absurt. Och för det andra blir barnet antingen förvirrad eller arg eller känner sig skyldig och man vinner ingenting.

Alltså. Barn behöver gränser. Ja. Men meningen behöver utvidgas.
Barn behöver se våra egna gränser!

Du har gränser, jag har gränser, och det enda, jag kan göra är att visa mina gränser. Jag som mamma eller jag som pappa måste visa vem jag är just nu. Just nu tycker jag inte om det här eller jag tycker om det här. Just nu känner jag på det viset och behöver det. Just nu vill jag så gärna vara med dig. Eller just nu behöver jag vara med mig själv.

Dessutom är det jag själv som är ansvarig för mina gränser. Det är jag som måsta står upp för dem och ser till att jag får vad jag behöver. Det är inte barnet som bär ansvaret att mina gränser blir setta.

Om jag vill vara ensam nu och behöver tid för mig själv, så går jag ut ur rummet, jag springer, jag informerar mitt barn, jag går till WC eller jag far och handla. Om jag vill ha mitt morgonkaffe i lugn och ro stiger jag kanske upp lite tidigare. Om jag vill att barnet plockar upp sina saker innan det går och lägga sig, så kan vi göra det tillsammans och ha det roligt så länge tills barnet kan och vill själv. Jag får fundera lite och blir kreativ i mina möjligheter.

Sen är det ju lika viktigt att vara öppen för sitt barns gränser. Vem är du just nu? Var har du dina gränser? Och hur kan vi göra att det är ok för dig och för mig?

Om man rör sig runt i sådana tankar och försök hittar man efter en stund sig själv igen långt ifrån kamp och straff. 
Man befinner sig i en likvärdig relation med sitt barn.

05.12.2024

I Finland och i andra europäiska länder finns lagstiftning som säger hur länge en vuxen person får jobba maximalt. Per dag, per vecka, per månad. Dessutom har man bestämd hur många pausar per arbetsdag en vuxen person måste få och ta. Det är bra och viktigt!

Tyvärr saknas en sådan lagstiftning för barn.
Barn får vara i skolan 6 timmar om dagen och får ännu sitta över hemläxan flera timmar på fritiden.
Barn får få hemläxor över helgen.
Vuxna får t.o.m. ta bort rasten mellan undervisningstimmar från barnet om det gjorde nånting som läraren inte tyckte om.

Vi människor behöver fritid. Vi behöver tid för oss själva, tid för våra kära och tid för sånt som ger glädje och lust.
Men kanske barn är annorlunda?

Vilken konstig värld!